Har pausat mina vanligaste some (sociala medier, detta är en mkt bra finlandism - uttalas som det skrivs) pga avhandling men också pga de förstärker ensamheten.

Jag har nu snart fyra år haft adress i Åbo och intensiva ensamheten i landsflyktigheten har genomgående bestått. Somrarna är faktiskt värst, pga de vänner jag har i Åbo åker till t ex Österbotten sommartid, för att hälsa på hemma, jobba osv.

Uppdaterar ibland om mitt liv i some men reaktionerna är på sin höjd ett hjärta … (1/?)

Det kan gå veckor mellan att någon frågar ”hur mår du?”, månader mellan en kram. Jag tror att detta är något som får själen att svälta. Det kan låta som lite och oväsentligt, men om man tycker det har man kanske inte levt i ofrivillig exil.

Det går förstås bra ett tag, men det är inget som går att vänja sig vid. Att vänja sig vid det skulle vara att typ ge upp sin mänskliga värdighet. Istället så blir man olyckligare och olyckligare över sakernas tillstånd.

(2/?)

Jag tänker ”snart är det klart, snart är detta slut, snart kan jag flytta hem” men ju olyckligare jag blir desto svårare är det att klämma ur sig en fakking avhandling. Jahapp.

Jag jag rest mkt under tiden jag bott här och det har varit välbehövlig omväxling. Jag har tänkt mkt på detta och en befriande grej med att vara utomlands är att ingen vet vem jag är och således spelar det ingen roll att ingen frågar något eller undrar vad man gör. Till skillnad då från när man bor någonstans.

(3/?)

Mastodon är lite som utomlands! Jag känner egentligen ingen här och väntar mig inget svar eller någon kommentar. Tveksamt om någon läser ens och den känslan är ganska skön. Måste bara skrika ut i rymden lite, utan att se ”X, Y och Z har kollat på din story och de kunde inte bry sig mindre”.

Poängen är alltså kanske att some förstärker ensamheten snarare än tvärtom. Känns intuitivt konstigt men detta är såklart vad forskning brukar visa så jag är såklart inte förvånad (fast jag är det).

(4/?)

De som jag hörs med i Sverige - typ familjen och några närmast sörjande - verkar ha en enorm tilltro till att avhandlingen är ”snart klar” och att det bara är att ”kämpa lite till”.

För mig själv är ju en examen fullkomligt meningslös. Från jord är jag kommen osv. Brukade kännas meningsfullt att bidra till samhället men när man ser nyheterna är ju mänskliga rättigheter i fritt fall. Vad är _poängen_ med att bry sig? Vad bidrar man till? Känns rätt hopplöst faktiskt.

(5/?)

Blir således inte så peppad av alla hejarop. Det känns som en spinninginstruktör som står och vrålar ”kämpa på! Lite till orkar du!” och det enda man vill säga till en sådan är ”Nej det gör jag inte! Jag gör mitt bästa, låt mig va och sluta tjata!” jag har typ ingen ork?? Det enda jag vill är att sova i fem år minst.

Men hur ska man säga till folk att sluta *peppa*? Verkar närmast otacksamt. Så istället sluter man sig i ensamheten för att slippa ta ansvar för att hålla god ton …
(6/?)

och fasaden av ”allt går nog bra!” uppe pga hur ska man energi till detta när man knappt orkar gå upp hur sängen? Seriöst svara på hur.

Jaja det blir väl en avhandling eller så blir det inte det. Katten är både död och levande men snälla sluta skaka på lådan.

Det var dagens forskningsdagbok!

Ska tilläggas att jag gillar Finland som land men det är _inte_ hemma. Och bristen på vänner är verkligen inte bara en brist hos mig, blev senast kallad social butterfly för fyra dagar sedan.

(7/7)

Handsdown lite störigt med *stjärnmarkeringar* efter att jag skrivit denna some-rant. 🤷🏻‍♀️ Men jag känner er iaf inte så det hugger inte så djupt.

(8/7)

@karolingva Läst.

@hehemrin Tack! Vad är din tanke om detta med de mänskliga rättigheterna? Är det futtigt och onödigt att bry sig om yttrandefrihet och integritet på bibliotek (både i den fysiska och digitala miljön) när det pågår så många flagranta folkrättsbrott i världen?

Jag står i skuggan av ett tvivel.

@karolingva MR i allmänhet tycker jag är mycket viktigt. Som du kanske sett i min presentation så har jag pluggat MR. Och det ångrar jag verkligen inte, eller att det blivit mindre viktigt. Däremot har det (min känsla, inte evidensbaserat) gått tillbaka i viktighet i åtminstone Sverige, både från stat och som typ Socialt ansvar i företag. Men, det gör det ju inte mindre viktigt, snarare tvärtom. Huvudutbildningen jag gick hette MR och demokrati, för de hänger så nära samman. Och bibliotek är...

@karolingva ju verkligen viktigt, kunskap är viktigt, för både MR och demokrati. Vet inte riktigt vad du syfter på om yttrandefrihet och integritet, men exvis om du menar rätten att kunna läsa på biblioteket och vara anonym, så är det viktigt (vilket när jag tänker nu kanske är problem så fort jag lånar, då är jag inte anonym, bara om jag sitter på bibblan). Bibliotek är ju en borg för att vi medborgare ska få kunskap, och det hänger ju nära med yttrandefrihet - både inhämta och för att skapa.

@hehemrin Det är bl a just den frågan! Vad gäller lån så ska ju denna data tas bort så fort du lämnar tillbaka boken pga bibliotekssekretessen (dvs det ska inte kunna gå att kartlägga dina läsvanor via ett allmänt biblioteks lånesystem).

Två intressanta spaningar om detta:
- pga *tekniken* så lagrar vissa system i Sverige ÄNDÅ denna data pga "systemet funkar så", tror stort mörkertal
- SE har specifik lagstiftning, men även i BG, CZ, FI, FR & UK så är det vanlig praxis att radera denna data.

@karolingva GAAAAAAH VA?! Lagras sådan data ändå? Härrejisses, det är VERKLIGEN inte bra... @hehemrin

@meraord @hehemrin Nej alltså, oftast inte! Och det ska inte! Se Offentlighets- och sekretesslag (2009:400) 40 kap. 3 §. Nyligen utökad till att omfatta IKT-användning på bibliotek. :) (https://beta.rkrattsbaser.gov.se/sfs/item?bet=2009%3A400&tab=forfattningstext)

Men det är alltså ovanligt att detta är faktiskt lag i andra europeiska länder (iaf de jag undersökte). Däremot vanligt att bibliotek raderar datan ändå pga "det är rimlig, integritetsvänlig praxis som stämmer med vår yrkesetik". :D jag <3 bibliotek