Ska jag berätta om ett samtal med en kollega?
Kollegan: fåordig, introvert, uttrycker sig sluddrigt och a av allt att döma nästintill obegripligt på mandarin och fullständigt obegripligt på engelska.
Scenen: målmedveten promenad tillbaka till kontoret efter en lunch på indisk restaurang, dagen till ära för den återigen uppblossade konflikten mellan Indien och Pakistan. Solsken, 12°C, sydvästliga vindar.
Kollegan:
— [obegripligt sludder som jag tolkar som att han nog egentligen inte tycker om indisk mat]
Jag, i ett försök att peppa:
— Om du vill påverka vart vi lunchar kan du ju ta täten nästa gång vi går på lunch. De flesta har ingen riktigt stark åsikt, de vill bara ta en promenad och äta sig mätta.
Kollegan:
—[Kanske:] Jag är rädd att om jag är aggressiv är det inte bra. Kommer kanske inte få.
(Jag tolkade det som att han var rädd att förlora uppehållstillstånd eller så)
Jag:
— Har du inte permanent uppehållstillstånd? Jag tror du kan välja var du äter oavsett.
(Senare kommer jag på att jag kanske uppmanat honom att vara mer på, "offensive", vilket han tolkade som "offense".)
Jag, ganska förvirrad av konversationens jättelika kliv:
— Nja, du behöver nog inte oroa dig för det. Man behöver inte tycka om indisk mat. Diskriminering handlar väl mer om man behandlar hela folkgrupper illa pga religion, härkomst, kön eller så.
Jag:
— Alltså, inte kön ("sex") som så, utan könstillhörighet ("gender"). Men man kan ju förstås undvika dem, alltså individer, som man inte tycker beter sig bra. Eller mat man inte tycker om.
(Vid det här laget är jag ganska besvärad av såväl samtalet son sällskapet och börjar leta efter en utväg. Det här blir bara för tokigt.)
Där lade sig diskussionen. Kollegan var nöjd, men jag förundrad och förvirrad. Så här blir det faktiskt varje gång vi äter lunch.
Ibland har vi, lunchgängey alltså, rentav en ganska livlig diskussion innan den här kollegan flikar in några få ord, varpå alla blir förstummade, förundrade och högst osäkra på vad som just sagts och vad tusan man ska kunna svara på det. Den här kollegan har verkligen en enastående förmåga att med liten insats förändra hela stämningen och atmosfären.
@n Finns det ingen möjlighet att du pratar om vad de olika orden betyder som din kollega kanske eventuellt missförstått?
Jag försöker. Han saknar typ konsonanter och 90% artikulation, så det är lurigt. Men det är klart att jag, och alla runtomkring, hjälper till med språket bäst vi kan. Jag gillar honom och vill att han ska utvecklas språkligt (av såväl altruistiska som egoistiska skäl), men det har liksom inte hänt mycket på den fronten under de fem-tio år jag känt honom.
Kanske är det därför det var så skönt att han var nöjd och glad i slutet av konversationen, även om han kanske inte förstod allt.
@hehemrin @meraord
Jag kan väl ha den effekten när jag känner att det är läge, om kollegorna i öst drar iväg för långt åt fel håll, exempelvis. Men jag bedömer inte att det är med flit i just den här kollegans fall. Det måste vara besvärligt att leva så.