För mig handlar det om moral. Om integritet. Om att kunna leva med mig själv. Om att kunna se mina barn i ögonen.
Forskningen är tydlig. Vi är inne i ett planetärt nödläge. Vår ohållbara livsstil skördar redan offer runtom i världen. Klimat- och hållbarhetskrisen är existentiell, den hotar vårt välmående, vår matförsörjning, vår demokrati, vår hälsa, våra liv – hela vårt samhälle riskerar att gradvis kollapsa. För många samhällen runtom i världen är detta redan en verklighet. Och det kommer bara att bli värre så länge vi inte ställer om.
Jag vill inte vara en sådan som bara tittar på. Med kunskap kommer ansvar.
Och för alla som oroar sig om vad aktivism gör med forskningens trovärdighet: vad gör det med vår trovärdighet som forskare om vi inte höjer våra röster, trots all vår kunskap om hur allvarligt läget är, vilka katastrofala följder vår nuvarande väg har redan här och nu, och hur mycket värre det kan bli? När vi vet att våra vanliga vägar för forskningskommunikation är helt otillräckliga? När mäktiga, välfinansierade aktörer som fossilindustrin sprider tvivel trots bättre vetande?
När den politiska sfären har abdikerat i sitt ansvar gällande klimat- och hållbarhetsfrågor? När det inte är mer kunskap vi behöver mest just nu, utan beslutsam handling?
Förresten, vad finns det för framtid för forskningen i en eskalerande klimatkatastrof? Det är inte forskningens framtid som håller mig vaken på nätterna, men den är värt att begrunda.
@Jeggers Jag läste länkade artikeln i FoF. Jag tycker jämförelsen Hassler gör med statsvetare som är partipolitiskt anslutna haltar lite. Klurigt att som forskare både dela sin kunskap som är en slags skyldighet och när det görs i någon form av civil olydnad. En sak jag funderar över är civil olydnad som Scientist Rebellion använder kontra aktivsm genom lagliga aktioner såsom demonstrationer och annat som också kan väcka uppmärksamhet i frågan.
@Jeggers Tack för svar och Syre-artikel! Du skriver ovan "Jag tänker att vår kommunikation/våra aktioner som forskare måste stå i proportion till vad vi har att förmedla." Det låter rimligt för mig; jag tolkar som tripp-trapp-trull - traditionellt arbete i skolan osv, konferenser, forskningsrapporter, artiklar osv, sedan demonstrationer och sådant, och därefter civil olydnadsaktioner. Och du ser nödvändigheten för det du gör, då är det gott att du har modet och möjligheten att göra det också.
@hehemrin
Jag håller med, jämförelsen haltar.
Jag och flera av mina kollegor har gått med i demonstrationer, skrivit debattartiklar osv. Det kanske skulle hjälpa om fler forskare gjorde det. Men där är vi inte idag. Universiteten och forskarvärlden borde ta ett mycket större ansvar, vi skriver om det här:
https://tidningensyre.se/2023/14-september-2023/forskare-lyssna-pa-vetenskapen/
Jag tänker att vår kommunikation/våra aktioner som forskare måste stå i proportion till vad vi har att förmedla. Hoten vi står inför. Eller snarare mitt i.